Det råder en viss förvirring i svensk politik sedan ett par år tillbaka. Sju av regeringens åtta partier verkar ha svårt att veta hur de ska tackla den nya utvecklingen med Sverigedemokraternas ständigt stigande siffror i såväl opinionsmätningar som valresultat. Hur kan det komma sig att ett parti som i förra valet blev landes tredje största och som i dagens mätningar spås vara Sveriges största parti isoleras av de övriga partierna i riksdagen? Är inte detta i själva verket ett odemokratiskt agerande av folkvalda politiker?
Väljarnas vilja
Att svara på frågan om demokratin är odemokratisk när stora partier kan uteslutas till förmån för partier som med nöd och näppe håller näsan över partispärren kräver en förklaring av begreppet parlamentarisk politik. I ett parlamentariskt styrlsesätt väljer folket politiska representanter som sedan har beslutanderätt att samarbeta med andra partier. Så länge inte ett parti ensamt har full majoritet måste de olika partierna söka stöd hos varandra för att få majoritet i olika frågor. Detta gäller även regeringsbildandet. Majoritetsbildandet är frivilligt och tar inte hänsyn till direkta valresultat.
Frostigt bemötande
Inte minst vittnar januariavtalet om ett nytt läge i svensk politik där partier utformar sina samarbeten i första hand för att frysa ut Sverigedemokrater och i andra hand för att få igenom den politik som väljarna vill att de ska bedriva. För många kan det verka långsökt att gå så långt för att hålla SD borta från makten medan andra menar att deras politiska agenda är odemokratisk och att det därför är demokratiskt att nonchalera, håna, mobba och frysa ut sverigedemokratiska politiker. Vänsterpolitikern Rossana Dinamarca gick till och med så långt att hon bar en t-shirt med texten SD=rasister i kammaren inför valet av vice talman 2014. En hel del SD-politiker har också uppträtt häpnadsväckande olämpligt genom åren och gjort skäl för kritiken.
Rädsla
Politikernas förklaring till att SD växer beror på vanliga människors rädsla när de ser hur välfärden förfaller och våldet på gatorna ökar. De utmaningar som integrationen har lett till har skapat en misstro bland väljarna som missnöjesröstar. Oavsett vilken förklaring som verkligen döljer sig bakom opinionssiffror och valstatistik verkar den sittande regeringen inte vilja kännas vid att svenskarna inte har fått möjlighet att folkomrösta om de beslut som har lett till vidöppna gränser och en invandring med hundra tusen människor om året. Även om majoriteten av Sveriges befolkning vill öppna sina hjärtan vill de också själva kunna få lita på att välfärdsystemet som deras skattepengar går till fungerar. Kanske är det politkerna som är rädda för att det politiska landskapet är i förändring och för att folkets dom blir hårdare än de hade räknat med?